Yttrandefrihet och hets mot folkgrupp.

Åke Greens uttalande om homosexuella är ytterligt förkastligt, och hans arbetsgivare bör med rätta fundera över huruvida han passar i en predikstol. Naturligtvis ska det inte vara möjligt att genom att hänvisa till religionen komma undan med uttalanden som annars är straffbara. En religiös åskådning bör inte vara viktigare än vilken åskådning som helst (både keps och burka bör vara acceptabel klädsel i skolan, alternativt ingendera). Ergo, är en handling straffbar, bör samma handling med ett religiöst motiv vara exakt lika straffbar.

Detta åsido, så finns det något som kallas yttrandefrihetsgrundlagen. I denna påpekas att "[v]arje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att ... offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst". Rent spontant kan detta verka oförenligt med den omtalade "LHF", men naturligtvis så ska medborgarna samtidigt vara skyddade mot kränkningar även i verbal form.

Det vore smått underligt om ingen hade tänkt på detta redan innan LHF. Så pass underligt att det faktiskt inte förhåller sig på detta vis. I brottsbalken återfinns följande stycke:

"Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter."

Som synes så gäller detta endast då en specifik person utpekas. Men ska det vara annorlunda? Hur kränkande är det egentligen när Åke Green talar om 'alla homosexuella'. Den person som då känner sig träffad bör kanske fundera lite på hur pass intelligent denne Green egentligen kan vara. Generaliseringar av denna typ brukar knappast komma från intelligensreserven. Kan det kallas en kränkning då en hel grupp utpekas. Till exempel kände jag mig inte speciellt utpekad när ROKS ordförande påstod att män är djur. Jag vet vem jag är, vad jag är och hur jag fungerar. Hon har aldrig träffat mig och vill hon tro och sprida en så urbota dum ursäkt så är det hennes prerogativ i egenskap av medborgare i enlighet med yttrandefrihetslagen nämnd ovan.

Ett av Mills viktigaste bidrag till filosofin (enligt mig) är hans passionerade försvar av yttrandefriheten. De tre klassiska skälen:

"First, if any opinion is compelled to silence, that opinion may, for aught we can certainly know, be true. To deny this is to assume our own infallibility."

"Secondly, though the silenced opinion be an error, it may, and very commonly does, contain a portion of truth; and since the general or prevailing opinion on any object is rarely or never the whole truth, it is only by the collision of adverse opinions that the remainder of the truth has any chance of being supplied."

"Thirdly, even if the received opinion be not only true, but the whole truth; unless it is suffered to be, and actually is, vigorously and earnestly contested, it will, by most of those who receive it, be held in the manner of a prejudice, with little comprehension or feeling of its rational grounds. And not only this, but, fourthly, the meaning of the doctrine itself will be in danger of being lost, or enfeebled, and deprived of its vital effect on the character and conduct: the dogma becoming a mere formal profession, inefficacious for good, but cumbering the ground, and preventing the growth of any real and heartfelt conviction, from reason or personal experience."

Att gömma politisk inkorrekthet genom att lagstifta mot det markerar naturligtvis tydligt var staten står i frågan, men den öppna debatten blir lidande. Fredrik Federleys initiativ till debatt mot Sverigedemokraterna var berömvärt. Likt den hegelianska dialektiken förs samhällsdebatten framåt genom åsiktsutbyte (sen att Sverigedemokraterna inte har så mycket att tillföra är en annan fråga). Denna taktik, att låtsas som om de avvikande åsikterna inte finns, gör mer skada än nytta. En åsikt som är förbjuden att yttra blir inte heller speciellt rigoröst granskad. Hellre då att Sverigedemokraterna och Åke Green får säga vad de tycker, för att sedan försvara det i en öppen debatt - då kanske till och med förvirrade tonåringar kan se det främlingsfientliga dravlet för vad det är. Det är däremot svårt att förvånas att ungdomar dras till dessa kretsar då de får hålla hela diskussionen bakom stängda dörrar. Den ifrågasätts aldrig i media, annat än på det vis som är brukligt; ett dogmatiskt fördömande, utan argument. Detta är inte speciellt lustigt egentligen, då de flesta inte behöver några argument för att inte dela Greens uppfattning om homosexuella. Men de små grupper av människor som faktiskt behöver höra argumenten får aldrig möjlighet till detta. Den svenska staten, som ofta brukar mjuk makt på ett ytterst kompetent vis, verkar oförmögen till just detta i denna fråga.

Det bör nämnas att de krav Mill ställde på parterna som deltog i diskussionen var att "the manner be temperate, and do not pass the bounds of fair discussion". LHF formuleras som sådant att hot mot folkgrupp är straffbart (vilket skulle kunna tolkas som att Mills skäl är förenliga med LHF) - men straffbart är även uppvigling.

Min poäng (finns det någon?) är sålunda att LHF är en underlig lag. Den är delvis grundlagsvidrig, delvis redan omfattad av existerande lagar och antagligen endast till för den politiska korrekthetens skull. Några politiker som vill "markera" vad de tycker om avvikande åsikter som rasism och dylikt. Jag kan inte annat än hålla med om deras avståndstagande, men funderar de aldrig någonsin vilka konsekvenser deras lagstiftningsiver får?