Bourgeoisin och nyliberala debattörer.

Det lutar åt att jag röstar borgerligt 2006.

Det finns dock ett stort men. Detta men är inte en resonabel socialdemokratisk politik, utan det är borgerligheten själv. Den svenska högern är sammansatt av två vitt skilda block; de konservativa och de liberala - det de har gemensamt är den ekonomiska politiken. Det är dock få saker gör mig så mörkrädd som Kristdemokraterna eller Unga Konservativa Moderater (fd Mörkblått värn). Jag röstar hellre på kommunisterna än ger ökat inflytande till de där totaldårarna - vänstern är åtminstone icke-religiös och anti-rojalistisk. Huruvida det är liberala eller konservativa influenser som tongivande inom partierna i detta nu kan jag inte uttala mig om med adekvat ackuratess, utan denna utsaga får vänta till senare blogginlägg.

Inom liberala och libertarianska kretsar finns det två ärkefiender: vänstern (meningsmotsättningarna har tonvikt på ekonomisk politik) och konservatismen (där meningsmotsättningarna i huvudsak handlar om det icke-ekonomiska; privatliv, kultur, etc). Varför då, kritiserar svenska nyliberaler Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med sådan iver, men endast dem? Svaret på den frågan är högst naturligt: ekonomin är viktigast. Statsvetenskaplig empiri visar att människor röstar med ekonomi i åtanke (men inte privatekonomin, utan samhällsekonomin - public choice-skolan hävdar dock något annat). Men är skälet sådant att debattörerna liksom andra tycker att den ekonomiska politiken är viktigast? Då socialdemokratisk politik kritiseras i andra avseenden än ur ett ekonomiskt perspektiv så är den enkla förklaringen tveksam. Kan det vara så att det förekommer näringslivssponsring till sådan grad att det påverkar deras omdöme på ett signifikant vis, eller är dogmatism så omfattande att den skapar ett tunnelseende med avseende på att vänstern, och allt den står för, är negativt.

Vidare är delar av den nyliberala debattskapande kretsen osaklig: socialdemokrati.se är löjeväckande dogmatisk i sin framställning av allt till vänster om mitten som ondskefullt - subtiliteten är av samma dignitet som Ayn Rands texter. Vilket osökt anspelar på nästa exempel: Timbro skickade ut Rands roman 'Atlas Shrugged' med åtföljande småroliga brev till ett antal offentliga personer. Humorn i dessa var utan undantagsfall helt enkelt inte rolig, och närmade sig i vissa fall mindre än smakfull. I varje tolkning en handling ovärdig vuxna människor.