Preaching to the choir.
Denna post är i stort ett stycke självkritik. I viss mån är kritiken är relevant för liknande bloggar i den politiska bloggosfären - vissa poänger kanske bara stämmer in på denna blogg (och framför allt just mina egna texter), medan annan kritik kanske passar bättre in på andra bloggar. Sensmoralen är dock allmän: en uppmaning till reflektion.
Titeln, "preaching to the choir", antyder att det sällan handlar om att sträcka ut en hand till sin meningsmotståndare, eller skapa dialog. Snarare verkar det ofta som om det skrivandet sker i terapeutiskt syfte eller åtminstone är riktat till de ideologiska fränderna. Det konstruktiva i detta perspektiv undflyr mig - en bred, tolerant och civiliserad dialog torde väl vara livsblodet i politisk debatt. I synnerhet om debatten ska fylla det samhällsnyttiga syftet att progressera den politisk-filosofiska diskursen.
Överlag verkar det som om den intellektuella hederligheten får ge vika för den ständiga valkampanj som förs för den egna sidan, "De Goda". Den andra sidan, "De Onda", har naturligtvis alltid fel, om allt. Polemiken blir tröttsam efter ett tag - det kanske skulle vara mer intressant om det fanns utrymme för idelogisk självkritik. Exempelvis: detta är liberal blogg, men när skrev jag senast om problematiken i Nozicks politiska filosofi? Hur ska specialfallet barn hanteras (som egentligen inte är ett specialfall)? Har Moller-Okins kritik någon betydelse? Vad säger egentligen empirin om möjligheten till utomstatliga välfärdsinstitutioner? Vad skulle Locke, eller Galbraith, ha för perspektiv på det strikt anarkokapitalistiska? Et cetera. Liknande frågor går naturligtvis att uppställa även för de som bekänner sig till kollektivistiska ideologier.
En tillbakablick visar att den sortens aspiration fanns till en början. Vad hände? Är det möjligen för enkelt att falla tillbaka på att kritisera en debattartikel i DN. Enklare än att filosofera, uppenbarligen. Kardinalfelet över alla andra, enligt min bedömning, är dogmatism. Och till detta är jag tyvärr inte ensam skyldig.
Titeln, "preaching to the choir", antyder att det sällan handlar om att sträcka ut en hand till sin meningsmotståndare, eller skapa dialog. Snarare verkar det ofta som om det skrivandet sker i terapeutiskt syfte eller åtminstone är riktat till de ideologiska fränderna. Det konstruktiva i detta perspektiv undflyr mig - en bred, tolerant och civiliserad dialog torde väl vara livsblodet i politisk debatt. I synnerhet om debatten ska fylla det samhällsnyttiga syftet att progressera den politisk-filosofiska diskursen.
Överlag verkar det som om den intellektuella hederligheten får ge vika för den ständiga valkampanj som förs för den egna sidan, "De Goda". Den andra sidan, "De Onda", har naturligtvis alltid fel, om allt. Polemiken blir tröttsam efter ett tag - det kanske skulle vara mer intressant om det fanns utrymme för idelogisk självkritik. Exempelvis: detta är liberal blogg, men när skrev jag senast om problematiken i Nozicks politiska filosofi? Hur ska specialfallet barn hanteras (som egentligen inte är ett specialfall)? Har Moller-Okins kritik någon betydelse? Vad säger egentligen empirin om möjligheten till utomstatliga välfärdsinstitutioner? Vad skulle Locke, eller Galbraith, ha för perspektiv på det strikt anarkokapitalistiska? Et cetera. Liknande frågor går naturligtvis att uppställa även för de som bekänner sig till kollektivistiska ideologier.
En tillbakablick visar att den sortens aspiration fanns till en början. Vad hände? Är det möjligen för enkelt att falla tillbaka på att kritisera en debattartikel i DN. Enklare än att filosofera, uppenbarligen. Kardinalfelet över alla andra, enligt min bedömning, är dogmatism. Och till detta är jag tyvärr inte ensam skyldig.
posted by Jesper at 12:40
3 Comments:
Jodå, jag reflekterar över det ibland. Av den anledningen har jag en text som legat och grott sedan i oktober. Idag - lustigt nog - tänkte jag förfärdiga det, men lade det på 'tänkahögen' åter igen. (Ett krig mellan objektivister och nattväktare, och helt plötsligt förvarar jag anarkokapitalism fast syftet var att kritisera objektivism. Något som tanken var att sträva ifrån...Suck!)
Vad jag ville säga med det, är att bloggandet med tiden kan bli en barriär för det ofärdiga tänkandet, för att det är svårare att vara osäker än tvärsäker i skrift offentligt. Det osäkra blir oftare kvar i hjärnan (och på burken), och det man åtminstone tror är säkert lyfts hellre fram. Det handlar nog inte så mycket om att predika för de redan övertygade, utan om något helt annat.
Men jag kanske bara talar om mig själv.
Det är naturligtvis en helt giltig poäng. Det finns även andra psykologiska mekanismer som säkert spelar in - som att människor verkar mer intresserade av att bekräfta sin uppfattningar än att vederlägga dem.
Angående körpredikan så kan det ibland spela mindre roll vad syftet egentligen var - konsekvensen blir likväl att texten endast blir riktad till de som redan har samma åsikter som jag själv (ack, vari ligger den intentionala komponenten). Men denna del var kanske mer ett personligt problem än en allmängiltig iakttagelse.
Metodologiskt kan Nozick kanske vara en ledstjärna - och detta kanske ett viktigare arv än hans politiska filosofi: att redovisa sina tankar, med alla dess problem, snarare än att presentera en färdig produkt.
Kul att läsa det här.
Jag lägger en del tid på att läsa politiska bloggar. Det som får mig att återvända till en blogg är ofta det du efterlyser.
Sen finns det olika plan. Ett viktigt steg tycker jag man tar när man inte automatiskt tillskriver sina meningsmotståndare nedriga och gärna dolda motiv.
Ett annat är väl det jag förstår det som att du efterlyser, att man förmår att granska sina egna tankar med en ärlig vilja att se brister. Det känns dock väldigt sällsynt. Det tror jag har mycket med identifikation att göra.
Fast det kanske bara är för att jag identifierar mig som vänster som jag kollar katallaxi och louisep en gång i veckan medan ninja economist och wille fahler endast om någon länkar och säger att de skrivit något klokt?
Skicka en kommentar
<< Home