Angående den arabiska vårluften.

Johan Norberg skriver hoppfullt om utveckligen i några arabiska länder, nämligen Palestina, Egypten, Irak, Kuwait, Förenade Arabemiraterna, Yemen, Bahrain, Syrien och Jordan. Han menar att "something is changing". Nåja - panta rei, enligt Herakleitos. Frågan är väl om hans sammanfattning beskriver det politiska läget på ett relevant vis.

• Palestina, som nyligen hade val, passade på att ge terrorgruppen Hamas en majoritet av stolarna. Hamas började med att avvisa förhandlingar med Israel. Israel inför sanktioner.
• I ett våldsamt val i Egypten fick Muslimska Brödraskapet 88 stolar (motsvarar 20% - de hade tidigare 15 stolar). Ett gott tecken. Det bör också nämnas att brödraskapet vill införa islamisk lag i Egypten.
• Irak hade ett valdeltagande på ca 70%. Det är dock absolut för tidigt att diskutera den långsiktiga utvecklingen i Irak på ett meningsfullt vis.
• Reformpartiet i Kuwait, som gick till val (2002) på rösträtt för kvinnor, förlorade elva stolar (de har nu tre).
  
• Förenade Arabemiraten har en bra utveckling. Pseudoparlamentet FNC ställer krav på lagstiftande position.
  
• Yemens nya kabinett gör varken till eller från. General People's Congress håller fortfarande samtliga 40 stolar.
  
• Bahrains varande som delvis fritt land är intressant. Politisk reform på senare år ledde till ett val 2002. Dock finns frågetecken kring den politiska friheten i landet. Oppositions valdeltagande måste väl ändå som ses som ett gott tecken.
  
• Syrien är fortfarande ett av de mest förtrycka länderna i världen. Om de internationella påtryckningarna har långsiktiga effekter är svårt att avgöra.
  
• Jordan är ytterligare ett svårbedömt land: det har förändrats till det (aningens) bättre de senaste åren. Tortyr förekommer.
  

Är glaset halvfullt eller halvtomt?