Karikatyrcirkusen.

Vad Jyllandsposten påstod sig vilja ta upp till debatt med sin omstridda publicering var självcensur och yttrandefrihet. Motivet verkar tveksamt, men det gör inte sakfrågan mindre relevant. Protesterna har varit omfattande, både i väst och i Mellanöstern. Stöd har också framkommit lite varstans, dock främst i väst (föga förvånande).

Vad sakfrågan handlar om är en tydlig skillnad i värdegrund: det är här möjligt att urskilja tre distinkta inställningar till grundläggande samhällsfrågor.

1. Yttrandefriheten (och toleransen?) är prioriterad över respekten för andra människors tro.
2. Religiösa värderingar är prioriterade över andra människors rätt att säga vad de vill.
3. Religiösa värderingar är prioriterade över andra människors rätt till liv.

Den första gruppen företräds av Jyllandsposten, och de andra tidningar som publicerat bilderna. Den andra gruppen företräds av de flesta muslimska regimerna. Den tredje gruppen, som efter allt att döma står i väldigt liten minoritet, företräds av exiltalibanerna och, enligt Vita Huset, av Syrien och Iran. Så långt är det inga större överraskningar (även om det för tankarna till Huntingtons 'Clash of Civilizations').

Överraskningarna kommer nu: FN bekänner sig till den andra gruppen. Och i Sverige, där ställningstaganden från regeringen i kontroversiella frågor som vanligt lyser med sin frånvaro, visar regeringen med handling snarare än med ord var de står. Freivalds kommenterar: det är fruktansvärt att en liten grupp svenska extremister utsätter svenskar för en uppenbar fara. Och med detta uttalande fråntar hon den våldsverkande tredje gruppen allt ansvar för de handlingar som de utför. Jag brukar avhålla mig från svordomar i skrift, då det ger oprofessionellt och juvenilt intryck, men hur i helvete tänker människan?