Det liberala Folkpartiet.

Folkpartiets epitet används ofta, både av såväl folkpartister som deras meningsmotståndare. Partimedlemmarna själva använder ofta begreppet liberal som något de påstår sig stå för; något som betecknar den politik de driver. Göran Persson har benämnt denna politik batongliberalism. Detta kanske är mer passande.

Liberalism är frihetens och individens ideologi, men även det personliga ansvarets ideologi. Liberalism varnar för statens inflytande och paternalismen. Liberalism står för starkt självägande och kulturell pluralism. Liberalism betecknar även marknadens frihet och en tro på dess framgång.

I få polyarkier torde det vara enklare att identifiera problematik gällande dessa frågor än i Sverige. I ett land så präglat av socialdemokratin är det enkelt och tydligt att identifiera var det saknas liberala influenser: den offentliga verksamhetens storlek och den alltid närvarande starka paternalismen är tydligt aliberala fenomen.

Folkpartiets Johan Pehrson (presumtiv justitieminister) tävlar mot Bodström om titeln Mest Ondskefull i Sverige - och det är ännu oklart vem av dem som är villig att föra sin linje längst. Partiet anklagas ideligen för främlingsfientlig politik. Om något borgerligt parti kan tänka sig samarbeta med socialdemokraterna är det Folkpartiet (det var senast aktuellt 1994, men då avstod socialdemokraterna). Folkpartiet lade för inte alltför länge sedan fram (och drog omgående tillbaka) ett förslag om att gymnasieskolorna skulle samarbeta med SÄPO för att komma åt blivande terrorister. Igår framkom det att partiet samarbetar med socialdemokraterna för att genomdriva förslaget om hemlig rumsavlyssning - utan att informera de utsatta i efterhand. Enligt Pehrson fanns det inte tid att vänta på en sådan utredning, med implikationen att Sverige skulle möta sin undergång i en veritabel storm av systemhotande kriminalitet om inte ordningsmakten får möjlighet att bugga människor å det snaraste.

Det liberala i denna politik undgår mig. Det finns inga principiella problem med att ett liberalt parti vill effektivisera brottsbekämpningen. Snarare tvärtom: brottsbekämpning är statens främsta existensberättigande i liberal filosofi. Men i den målkonflikt som där står att finna - integritetsinskränkningar - föreligger ingen hesitation gällande vad en (riktig) liberal skulle välja. Liberalism är inte utilitarism, och rättighetsetiken är väldigt tydlig på den punkten: staten får inte kränka individer för att uppnå sina syften, vad de än må vara. Även den mest illiterata av folkpartister borde känna till detta.

Den starka paternalismen är ytterligare en punkt där Folkpartiet misslyckats med att tydligt formulera en liberal ståndpunkt. Efterföljande av självägandeprincipen torde vara viktigt i ett liberalt partiprogram; något som innebär legalisering av narkotika och prostitution. Dylikt parti skulle även kunna verka för större möjlighet till vapeninnehav, samt avskaffande av fastighetsgränser. Detta är naturligtvis endast ett axplock. Det finns mängder av punkter där Sverige brister, sett från ett liberalt perspektiv. Folkpartiet har dock inte en liberal agenda utan för fastmer en pragmatisk politik avsedd att vinna mandat. Det finns en flora av liberala mål som Folkpartiet fullständigt ignorerar och de områden som prioriteras är snarast anti-liberala.

De skulle, åtminstone i mina ögon, te sig avsevärt mindre falska om de avsade sig epitet 'liberalerna'. Finns det någon liberalism kvar i Folkpartiet?

Andra bloggar om: politik, partier, folkpartiet

Vetenskapsanalfabetism.

En studie över dopingmissbrukare visar att dödligheten är högre än hos heroinister, och mer än 20 gånger så hög som hos "normalbefolkningen". I testgruppen, 52 avlidna dopingbrukare, dog 44% av mord eller självmord. Ergo: doping leder till ökad dödsrisk?

'Mycket möjligt' är svaret. Till vilken grad går dock inte att avgöra: den redogörelse som SvD ger går inte att dra några som helst slutsatser av, då de verkar ha missuppfattat det kausala förhållandet. Om en dopingbrukare blir mördad beror det sannolikt inte på att de har tagit doping. Snarare är orsaken till dopingbruket och mordet samma; ett leverne präglat av vissa sociala rörelsemönster. Samma effekt av mord skulle inte uppnås om en ytterligare en kontrollgrupp skapats, som denna gång var av "normalbefolkningen", och fick doping administrerad via Apoteket. Även självmordstalet lär ha blivit uppblåst på grund av dessa orsaker - även om dopingbruk leder till depression, som artikeln påstår. Återigen misslyckas dagspressen fatalt med att presentera en enkel sammanfattning av en forskningsrapport.

En betydligt mer svårsmält men ej omöjlig tolkning är att dessa ihopblandningar av kausalitet och korrelation står att finna i originalrapporten.

Den orwelliska dystopins framväxt.

Oscar Swartz skriver med sedvanlig skärpa om Bodströmsamhället. Från torsdagens regeringsbeslut:

Åtgärderna skall i första hand inriktas på de brott som utförs med hjälp av Internet. Både brottslighet av större omfattning och av enklare beskaffenhet skall omfattas av åtgärderna.

Hur detta går ihop med informationen* från justitiedepartementet angående lagen från juli 2005:

Syftet med förbudet mot nedladdning av olovligt material från Internet är inte att satsa stora resurser på polis och åklagare för att jaga privatpersoner som laddar ner enstaka olovligt material från Internet.

Charlotte Cedershiölds tolkning av datalagringslobbyisternas motiv var alltså ganska träffsäker:

Regeringen är som jag förstår det i första hand ute efter folkbokföringsbrott (dvs skatter), människor som kanske är i Sverige 173 i stället för max 172 nätter som skattar i annat land samt fildelning (genom detta direktiv får antipiratbyrån rätt att först lokalisera mailen, kolla om ngn laddar ner - du kan vara så övertygad att det bara är en tidsfråga till de kan läsa innehållet, i varje fall i vissa fall).

Jag vill bara gråta.

* Länken är numera död - inte längre deras officiella ståndpunkt? Stycket finns dock citerat även här.

Andra bloggar om: politik, bodström, datalagring, fildelning

Prostitution och trafficking.

Jonas Morian gör ett försök att skapa debatt om prostitution. Bra initiativ.

Som väldigt många påpekar är prostitution och trafficking inte samma sak, även om det i klassisk newspeak-anda likställs av många politiker. Då slavhandel är ett av de absolut värsta brotten som kan tänkas (åtminstone enligt min subjektiva mening) är det väldigt viktigt att detta löses på ett effektivt sätt. Den principiella frågan om självägande åsido, så tror jag att illegalisering av prostitution faktiskt skadar möjligheterna till att komma åt trafficking.

Om prostitution faktiskt vore lagligt skulle detta ge myndigheterna större möjligheter till insyn i de företag som bedrev relaterad verksamhet - information är kontroll. Möjligheten till att nå de hemliga delarna av verksamheten skulle i stort vara densamma som idag - men om lejonparten av prostitutionsmarknaden skulle regleras och beskattas blir det naturligtvis enklare att utskilja var eventuella oegentligheter föregår. Istället har man slagit in på den traditionella svenska vägen: adressera primärt en av de utlösande orsakerna till problemet, oavsett om denna är moraliskt acceptabel eller inte, så löser sig säkert problemet av sig självt. Det är även en fråga om resursallokering - om resurserna för både slavhandel och prostitution satsades på slavhandel allena, skulle möjligheterna att komma åt slavhandlarna öka. Till detta kan läggas skatteintäkter från prostitutionsverksamhet, om man så önskar.

Ytterligare en intressant fråga hemmahörande i denna debatt är den sociala stigmatisering som uppkommer genom att inblandade i "legitim" prostitution blir likställda slavhandlare. Oavsett vilken sida av debatten som företräds kan detta knappast vara ett rimligt perspektiv.

Andra bloggar om: politik, samhälle, prostitution

Var är humanismen?

DN skriver om en heroinmissbrukare som inte lyckats ta sig ur missbruket trots all hjälp etablissemanget har att erbjuda. Narkotikamissbrukare som drabbas av återfall faller oftast utanför systemet. En märklig paradox: när den sjukdomsdrabbade uppvisar symptom avbryts behandlingen. Detta är naturligtvis en konsekvens av den ensidiga debatten i frågan, där allt bruk av narkotika är missbruk. All narkotika är farlig - och om de reella effekterna egentligen inte är särskilt allvarliga kallas det istället en "inkörsport till tyngre droger". Missbrukare (och brukare) ska hållas borta från allmänheten och helst spärras in, trots att fängelsestraff i denna fråga knappast har önskad effekt.

Tanken om det narkotikafria samhället ska på något sätt förenas med verkligheten. Den något bisarra effekten av denna berömvärda målsättning blir - kombinerad med avsaknad av debatt - en lagstiftning präglad av publikfriande moralväktare samt ett vårdsystem som behandlar patienterna som brottslingar, snarare än sjuklingar.

Detta är en av de många frågor där svenskar tydligt påvisar sitt avståndstagande från liberalismen. Det är ett extremfall av stark paternalism - människor blir kränkta med grund i utilitaristiska principer. Det finns dock ett svagt ljus i slutet på tunneln avseende vårdperspektivet. Pilotprogram med utbyte av sprutor är i existens. Frågan om påföljdslagstiftning bedrivs tyvärr fortfarande lika intelligent som vi förtjänar.

---
Titeln är en referens till en artikel skriven av Bodström 1998. I den förespråkar han en liberalare lagstiftning i frågan. Aldrig har den mannen uttryckt sig vettigare.