Preaching to the choir.

Denna post är i stort ett stycke självkritik. I viss mån är kritiken är relevant för liknande bloggar i den politiska bloggosfären - vissa poänger kanske bara stämmer in på denna blogg (och framför allt just mina egna texter), medan annan kritik kanske passar bättre in på andra bloggar. Sensmoralen är dock allmän: en uppmaning till reflektion.

Titeln, "preaching to the choir", antyder att det sällan handlar om att sträcka ut en hand till sin meningsmotståndare, eller skapa dialog. Snarare verkar det ofta som om det skrivandet sker i terapeutiskt syfte eller åtminstone är riktat till de ideologiska fränderna. Det konstruktiva i detta perspektiv undflyr mig - en bred, tolerant och civiliserad dialog torde väl vara livsblodet i politisk debatt. I synnerhet om debatten ska fylla det samhällsnyttiga syftet att progressera den politisk-filosofiska diskursen.

Överlag verkar det som om den intellektuella hederligheten får ge vika för den ständiga valkampanj som förs för den egna sidan, "De Goda". Den andra sidan, "De Onda", har naturligtvis alltid fel, om allt. Polemiken blir tröttsam efter ett tag - det kanske skulle vara mer intressant om det fanns utrymme för idelogisk självkritik. Exempelvis: detta är liberal blogg, men när skrev jag senast om problematiken i Nozicks politiska filosofi? Hur ska specialfallet barn hanteras (som egentligen inte är ett specialfall)? Har Moller-Okins kritik någon betydelse? Vad säger egentligen empirin om möjligheten till utomstatliga välfärdsinstitutioner? Vad skulle Locke, eller Galbraith, ha för perspektiv på det strikt anarkokapitalistiska? Et cetera. Liknande frågor går naturligtvis att uppställa även för de som bekänner sig till kollektivistiska ideologier.

En tillbakablick visar att den sortens aspiration fanns till en början. Vad hände? Är det möjligen för enkelt att falla tillbaka på att kritisera en debattartikel i DN. Enklare än att filosofera, uppenbarligen. Kardinalfelet över alla andra, enligt min bedömning, är dogmatism. Och till detta är jag tyvärr inte ensam skyldig.

Könsneutrala äktenskap?

Representanter för mer eller mindre seriösa kristna samfund hävdar i SvD att äktenskap endast ska kunna ingås av ett par av olika kön. Övriga former av partnerskap ska hänvisas till annat begrepp och denna skillnad ska vara formaliserad i lag. Debattörerna menar att det alltid varit så och att det inte vore produktivt att frambringa en normativ förändring. För detta arguments giltighet anges följande orsaker: (1) för barnens skull, (2) en union mellan man och kvinna är "naturligt", och ska därför inneha ett särskilt skydd i samhället.

Argument (1) är grumligt och kräver ytterligare dissektion: barn ska så långt som möjligt få omvårdnad av både modern och fadern. Detta ombesörjs bäst via äktenskapet. Vidare nämner de att förändringen av termen äktenskap främst sker "för att tillgodose vuxna människors önskemål". En dold hjälphypotes i sammanhanget verkar vara att en normativ förändring i äktenskapsbegreppet på något sätt skulle skada de barn som faktiskt lever med föräldrar som ingått äktenskap. De hjälphypoteser som bör vara givna för att denna konsekvens ska vara härledbar går endast att gissa sig till. Är heterogenitet i familjelivet kanske skadligt för det allmänna? Eller påverkas barnen direkt av att grannarna Pelle och Kalle, eller Pia och Karolina, har ingått äktenskap (snarare än att de t ex bara är sambo)? Möjligtvis är det så att barnens föräldrar blir så uppgivna av att även samkönade par får ingå äktenskap att de blir mycket sämre föräldrar? En tydligare redovisning av premisserna skulle kanske hjälpa mig att förstå problematiken.

Argument (2) verkar, även det, vara relaterat till 'barnens bästa' (en populär retorisk poäng - "for the children!"). Det verkar som om den speciella beteckningen ska finnas till därför att endast en relation mellan en man och en kvinna klarar att producera barn. Eftersom denna relation är så speciell, ska den skyddas med en specifik beteckning som särskiljer den från andra typer av partnerskap, menar debattörerna. Nåväl, förutom den uppenbara felaktigheten i påståendet att barn endast kan bli till i heterosexuella par (adoption, artificiell insemination, surrogatmamma), så är det även här svårt att se varför par som kan skaffa barn på en "traditionell" väg, skulle särskiljas från andra par. Blir det lagstadgade skyddet för dessa "naturliga" unioner svagare för att även andra sorters unioner inkluderas? De hävdar även att det inte är diskriminerande på grund av samma skäl som att en rörmokare inte får arbeta som läkare. De menar med andra ord att i begreppet äktenskap finns möjligheten att skaffa barn på ett traditionellt vis intrinsikalt. Något vidare stöd för detta förhållningssätt redovisas inte.

Den tydligt konservatistiska ståndpunkten (informella institutioner ska inte förändras radikalt, oavsett hur rationellt detta kan verka) är ogiltig a priori - om förändringar inte kan få ske annat än vid generationsskiften (och helst inte vid varje) skulle flera viktiga framsteg behöva göras ogjorda. Intressant att påpeka kan även vara hävdandet att om kärnfamiljens historiska hävd. Ett vidare perspektiv över mänsklighetens historia visar att så är knappast fallet - normen är snarare gruppboende och icke-monogama förhållanden. Men det är klart, debattörerna kanske inte accepterar världen som äldre än 6000 år - och därmed inte mänsklighetens historia. Då blir denna vetenskapligt grundade observation snabbt irrelevant.

Om jag läste det rätt, och jag hoppas att jag inte gjorde det, menar de yttermera att endast barn som växer upp med två gifta föräldrar kan bli harmoniska människor.

Argumentionen hos dessa kyrkliga företrädare är inte bara logiskt inkonsistent, de redovisar inte heller sina premisser på ett tillfredsställande vis. Om detta är det bästa och tydligaste den kyrkliga, intellektuella homofobieliten i Sverige kan prestera är äktenskapsbegreppet så gott som ändrat.
---
Som tillägg och ej strikt relaterat till denna debatt vill jag påpeka att det är fullt möjligt kristdemokraterna får styra familjepolitiken efter valet - de anser, som bekant, denna del av politiken vara mycket viktigare än de flesta andra partier, och har därför inga problem med att kompromissa bort andra frågor till förmån för detta. Som exempel på sådana inslag kan tas grundskolans läroplan (Lpo 94), som innehåller opassande referens till "kristen tradition".

Andra bloggar om: politik, samhälle, kristendom, äktenskap

The first rule of Elit is, you do not talk about Elit.

En ointressant story i sig, men Louise Persson, min aktade bloggkollega, samt halva bloggosfären, påpekar det irrelevanta i Cans debattinlaga, med hänvisning till flockmentaliteten. Metahumor på hög nivå, och helt klart mer underhållande än sakfrågan per se.

Bards mailingslista elit och världens fjantigaste artikel

Det har visat sig att Alexander Bard och ett par andra mer eller mindre celebra personer (bland annat Oscar Swartz) är medlemmar på en "hemlig" mailinglista där de underhåller sig själva med att skvallra och prata strunt.
På ett eller annat sätt har en skribent på DN fått tillgång till listans mail, vad som följer är den fjantigaste och sämsta journalistik jag läst på länge.

Artikeln berör som sagt en mailinglista som tycks vara modererad av Bard, listan ska gå under namnet "Elit" och verkar genomsyras av en god dos svart humor. En titt på välkomstmailet som skickas till nya medlemmar gör det nog klart för de flesta att detta inte är något vidare seriöst projekt

"Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala
perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska
diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt
självförtroende....
Du får gärna prata skit om personer som inte är
medlemmar på Elit. Hat är en fantastisk känsla. Du kan räkna med vårt fulla
stöd, för den som står utanför Elit är ALLTID mindre värd och är en sämre
människa än den som är med ... "

Att detta inte är en inbjudan till en seriös mailinglista är väl ändå väldigt uppenbart? Detta är dock inget som hindrar dn:s journalist från att få en släng av den välkända Svenska moralpaniken när han i ren och skär avsky (och tillsynes på fullt allvar) slänger ur sig följande

"Eller hur de och andra tunga namn som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, författarna och journalisterna Torbjörn Elensky och Johanne Hildebrandt - vilka offentligt iklär sig humanismens skimrande kappa - kan sätta tystnadsplikten gentemot listan framför de demokratiska värden de säger sig vilja försvara?"

Problemet är väl inte det att han gör spontana antaganden om de anklagades prioriteringar utan det faktum att han menar att ett deltagande på mailinglistan också gör att man avsäger sig sina demokratiska värderingar.
Visst, jag håller med om att listan är ganska extrem, men allt är ju skämt, tillsynes roliga sådana
också.
Värt att notera är också att dessa diskussioner sker bakom låsta dörrar.

Jag tänkte avsluta posten med ett roande citat ifrån artikeln, hur människan tänker när han gör följande iakttagelser vågar jag inte ens spekulera i, enjoy.

"När en tv-producent tycker att en mycket folkkär programledare är "det vidrigaste i människokropp" svarar Bard: "Han började karriären med barnprogram.
Snälla snälla säg att han är pedofil..." Ingen på listan, varav flera med egna barn, reagerar. Som om ingen tänker: Att önska ännu en pedofil är att önska att ännu ett värnlöst barn ska kränkas. Ingen lämnar rummet i förakt. "

Hur var det nu med yttrandefriheten?

Efter Mohammed-karikatyrerna var det många i väst som tyckte det verkade konstigt att människor i andra länder reagerade så våldsamt på några teckningar, överallt i väst tyckte proffstyckare av alla olika slag att det var en märklig reaktion och vi dunkade varandra i ryggen och mös över hur duktiga vi var som hade yttrandefrihet.

Nu har det dock visat sig att yttrandefriheten ej är något att räkna med heller i väst. David Irving, karln som gjort sig en karriär på att överdriva dödsoffer på den Tyska sidan under andra världskriget har blivit fälld och dömd till 3 års fängelse i Österrike.
3 års fängelse, det är en hel del, har han rånat någon? Kanske blivit fälld för misshandel? Nej, han förnekade förintelsen, en åsikt man i väst inte är tillåten att ha.

Karln är helt klart en galning, men nu är han inte vilken galning som helst utan en förtryckt galning och en martyr för människor som tycker och tänker som han. Istället för att bemöta hans argument väljer man alltså att slänga honom i fängelse och under hot om våld tvinga människor att tycka och tänka på ett speciellt sätt.

För att illustrera hur absurd hela situationen är kan jag berätta att han en gång blivit deporterad från Kanada, varit förbjuden att komma in i Nya Zeeland, Tyskland och Österrike. Låt mig vidare gissa på att han inte skulle vara speciellt välkommen till Sverige heller.

I en liberal demokrati så som våran är den individuella friheten viktig, yttrande, religion och tryck-frihet är grundvallarna som som vårt samhälle bygger på. Att lagstifta bort dessa pga. att man tror sig veta bättre är aldrig lösningen, människor har ingen rätt att inte bli sårade eller upprörda pga. vad någon säger. Även om man hävdar att en sådan rättighet existerar kan man väl ändå inte på fullaste allvar tycka att en sådan står högre än rätten att fritt få uttrycka sina idéer i ord och skrivit, för mig ter det sig märligt och sorgligt.

Cheneys got a gun

Via Catallarchy hittar vi det oundvikliga.

Edit: I sammanhanget måste också länkas till briljanta Daily Show.

Angående den arabiska vårluften.

Johan Norberg skriver hoppfullt om utveckligen i några arabiska länder, nämligen Palestina, Egypten, Irak, Kuwait, Förenade Arabemiraterna, Yemen, Bahrain, Syrien och Jordan. Han menar att "something is changing". Nåja - panta rei, enligt Herakleitos. Frågan är väl om hans sammanfattning beskriver det politiska läget på ett relevant vis.

• Palestina, som nyligen hade val, passade på att ge terrorgruppen Hamas en majoritet av stolarna. Hamas började med att avvisa förhandlingar med Israel. Israel inför sanktioner.
• I ett våldsamt val i Egypten fick Muslimska Brödraskapet 88 stolar (motsvarar 20% - de hade tidigare 15 stolar). Ett gott tecken. Det bör också nämnas att brödraskapet vill införa islamisk lag i Egypten.
• Irak hade ett valdeltagande på ca 70%. Det är dock absolut för tidigt att diskutera den långsiktiga utvecklingen i Irak på ett meningsfullt vis.
• Reformpartiet i Kuwait, som gick till val (2002) på rösträtt för kvinnor, förlorade elva stolar (de har nu tre).
  
• Förenade Arabemiraten har en bra utveckling. Pseudoparlamentet FNC ställer krav på lagstiftande position.
  
• Yemens nya kabinett gör varken till eller från. General People's Congress håller fortfarande samtliga 40 stolar.
  
• Bahrains varande som delvis fritt land är intressant. Politisk reform på senare år ledde till ett val 2002. Dock finns frågetecken kring den politiska friheten i landet. Oppositions valdeltagande måste väl ändå som ses som ett gott tecken.
  
• Syrien är fortfarande ett av de mest förtrycka länderna i världen. Om de internationella påtryckningarna har långsiktiga effekter är svårt att avgöra.
  
• Jordan är ytterligare ett svårbedömt land: det har förändrats till det (aningens) bättre de senaste åren. Tortyr förekommer.
  

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Bill, my hero.

Måste, i all hast, passa på att tipsa om en nyinköpt dvd, nämligen "Bill Hicks Live: Satirist, Social Critic, Stand Up Comedian". Denna gudabenådade visionär och komiker bör alla avnjuta. Köp, hyr, låna. Rapido!

Vad har wienerbröd och pommes frites gemensamt?

De används båda i propagandasyfte, någon som kan komma på en Svensk variant? Jag tänker mig en "Göran Persson är stor och ofelbar"-croquette.

Ett liberalt pressmeddelande

Ett pressmeddelande verkar precis ha skickats ut från liberala partiet.
Är det bara jag som känner mig skeptisk mot hela projektet? Jag menar 2 studenter och en ingenjör som på sin fritid engagerat sig på ett debattforum på internet ger inte världens mest seriösa intryck. Men jag kanske har fel, de kanske är värda att lägga sin röst på, varför inte? Det är inte som om det finns något annat parti jag känner att jag skulle kunna rösta på.
Centern har förvisso sett intressant ut och Federley är väl i stort sett den enda politikern jag tycker har vettiga åsikter men det är något som hindrar mig; dessa förbannade koalitioner. Om det är några jag verkligen inte vill ha något med att göra så är det KD, konservativa kristna homofober gör mig smått illa till mods, finns det inte också vissa intelligent design-förespråkare där?
Kd ter sig i mina ögon som någon form av soppa där innehållet består av allt det jag avskyr mest här i världen (bortsett från planekonomi då). Mitt problem är att en eventuellt borgerlig (vilket hemskt ord) koalition också skulle innefatta KD, problemet är väl att alternativet (en vänsterkolation) inte ser mycket bättre ut. Och det är väl här någonstans det liberala partiet kommer in, det ska bli intressant att följa dom och se om de utvecklas (texterna på deras sida lämnar för övrigt mycket att önska) ifrån det nästan förpubertala stadie de nu befinner sig i.

Vem vet, jag kanske hittar ett vettigt parti tillslut.

Lästips

David Friedman, anarkokapitalist och son till den inte helt okända Milton Friedman har en hel del intressanta texter på sin sida, bla finns där ett par uppslag från hans brilljanta bok "Machinery of freedom".
Texterna finns att läsa på http://www.daviddfriedman.com/Libertarian/Libertarian.html

Företagande och moral

Bör företag agera enbart utifrån ett vinstintresse eller bör de också ta hänsyn till samhällets bästa och någon form av moral?
Det är inte som om detta är det första (eller sista) inlägget i denna debatt utan debatten får väl nästan ses som ännu ett "holy war" (se vi vs emacs) men den är likväl intressant.

Om vi antar att företag inte behöver bry sig om etik kan man givetvis fråga sig var gränsen går. Är det t.ex. ok att sälja vapen till en milis som man sedan tidigare vet är fullt kapabel att begå fruktansvärda brott mot mänskligheten? Är det OK att sälja vapen till Kina (om dessa sedan bestämmer sig för att invadera Taiwan)? Var går gränsen? Finns det någon?

Om vi tar den andra sidan i debatten kan man fråga sig hur man innan det testas vet om något är hemskt eller inte, vem ska sätta lagarna som dikterar under vilka förutsättningar man får sälja/köpa produkter? Hur ska dessa veta vad följden av köpet/försäljningen blir?
Den tidigare nämnda milisen kanske byter sida och kämpar mot förtryckare och lyfter landet ur åratal av misär. Kina får kanske för sig att enbart använda vapnen i självförsvarssyfte osv.

Något kort post, Stockholmsresa och nattlig kodning gör en trött.
Jag tipsar därför om en artikel som är väldigt intressant och berör ämnet, det är en debatt med bland andra Milton Friedman, artikeln finns att läsas på http://www.reason.com/0510/fe.mf.rethinking.shtml

Karikatyrcirkusen.

Vad Jyllandsposten påstod sig vilja ta upp till debatt med sin omstridda publicering var självcensur och yttrandefrihet. Motivet verkar tveksamt, men det gör inte sakfrågan mindre relevant. Protesterna har varit omfattande, både i väst och i Mellanöstern. Stöd har också framkommit lite varstans, dock främst i väst (föga förvånande).

Vad sakfrågan handlar om är en tydlig skillnad i värdegrund: det är här möjligt att urskilja tre distinkta inställningar till grundläggande samhällsfrågor.

1. Yttrandefriheten (och toleransen?) är prioriterad över respekten för andra människors tro.
2. Religiösa värderingar är prioriterade över andra människors rätt att säga vad de vill.
3. Religiösa värderingar är prioriterade över andra människors rätt till liv.

Den första gruppen företräds av Jyllandsposten, och de andra tidningar som publicerat bilderna. Den andra gruppen företräds av de flesta muslimska regimerna. Den tredje gruppen, som efter allt att döma står i väldigt liten minoritet, företräds av exiltalibanerna och, enligt Vita Huset, av Syrien och Iran. Så långt är det inga större överraskningar (även om det för tankarna till Huntingtons 'Clash of Civilizations').

Överraskningarna kommer nu: FN bekänner sig till den andra gruppen. Och i Sverige, där ställningstaganden från regeringen i kontroversiella frågor som vanligt lyser med sin frånvaro, visar regeringen med handling snarare än med ord var de står. Freivalds kommenterar: det är fruktansvärt att en liten grupp svenska extremister utsätter svenskar för en uppenbar fara. Och med detta uttalande fråntar hon den våldsverkande tredje gruppen allt ansvar för de handlingar som de utför. Jag brukar avhålla mig från svordomar i skrift, då det ger oprofessionellt och juvenilt intryck, men hur i helvete tänker människan?

Bodströmsamhället, en följetong utan slut.

Enligt SvD har den socialdemokratiska riksdagsgruppen ställt sig bakom Bodströms senaste tilltag, nämligen hemlig rumsavlyssning, samt avlyssning i förebyggande syfte. På SVT Debatt den 7:e februari debatterade Bodström och Pär Ström frågan.

Bodström menar att vi "ligger efter", vad gäller tvångsmedel. Denna retorik går alltså ut på att vi måste införa repressiv lagstiftning därför att andra länder också gör det. Helt befängt, naturligtvis. Han hävdar vidare att staten har en skyldighet att skydda människor från brott. Naturligtvis är detta så, men endast till en sådan grad att övriga medborgare inte kränks. Kränkning av en person för att skydda en annan (eller flera andra) är ej motiverat.

Hemlig rumsavlyssning, eller buggning, av personer misstänkta för grova brott är en sak i sig. Detta kan vara befogat i vissa fall, men lagstiftningen måste vara extremt tydlig gällande användning av överskottsinformation. Formuleringen i förslaget avser brott vars lägsta straffvärde omfattar minst fyra år. Undantag medges om "det kan antas" att straffvärdet vid en dom kommer att överstiga fyra år och brottet är av en av typerna sexualbrott, koppleri, människosmuggling, narkotika, utpressning eller övergrepp i rättssak.

Endast skäligen misstänkta får vara mål för åtgärden. I vilken omfattning oskyldiga i dessas närhet omfattas, och om hur detta ska hanteras saknas helt uppgifter. Vad gäller vilka platser som får omfattas finns några undantag, till exempel psykologmottagningar. I övrigt verkar det inte finnas några begränsningar (som till exempel den misstänktes bostad), utan åtgärden kan användas där det finns synnerlig anledning att tro att den misstänkte kommer att uppehålla sig där. Det kan med andra ord gälla andra människors bostäder, arbetsplatser och dylikt. Reglering vad gäller plats är med andra ord inte särskilt snäv.

Det finns även en tidsbegränsning på en månad i taget, varefter nytt beslut måste fattas. Ett tillägg är att denna lag är tidsbegränsad till 2010. Om den drivs igenom är det knappast någon tvekan om att den förlängs, såvida inga grova och systematiska övergrepp omedelbart begås.

---

I Sverige har vi två verkligt repressiva partier, Socialdemokratiska arbetarpartiet och Folkpartiet Liberalerna (ett epitet som verkligen sticker i ögonen). Dessa två har har tillsammans 192 av de 349 riksdagsstolarna, och kan i princip driva igenom vad de vill gällande tvångsmedelslagstiftning. De som anser att integritetsfrågan är av vikt bör inte bara se till att rösta bort socialdemokraterna under valet i höst, utan även se till att folkpartiet blir tilldelade så få mandat som möjligt.